Att coacha sina gamla lagkamrater som man häromåret var en del av i samma lag är en utmaning som Lina Strand ser ut att hantera med fin balans.

– I grunden känns allting väldigt naturligt, säger Strand när vi pratar i samband med måndagens mediadag vid den svenska truppens boende i en hyrd villa i utkanten av Kuopio.

Lina som själv har tre VM-guld. Två av dem i sprintstafett. 2017 i Tartu, Estland tillsammans med Jerker Lysell, Jonas Leandersson och Helena Jansson (Bergman). 2022 i Kolding, Danmark med Max Peter Bejmer, Gustav Bergman och Tove Alexandersson. Alla tre med i årets VM-trupp. Ett guld kom på skogsstafett vid VM i Östfold, Norge 2019. Den gången tillsammans med Tove Alexandersson och Karolin Ohlsson. Individuellt är största meriten VM-silvret på långdistans bakom Tove Alexandersson. Också det 2019.

– I går hade vi två möten. Ett med fokus på medeln och ett på långdistansen. Så kallade ”nördmöten”. Det handlar om vad vet vi och vad tror vi om vad som väntar.

– Där stod jag och hade förberett och håller ihop mötet. När jag väl gör det känns det naturligt. Sedan har jag kommit på mig själv ibland när jag sitter med en kaffe och reflekterar. Att jag står där och mässar för de som är världens bästa orienterare. Ibland kommer det upp i huvudet att jag nyligen var där och att jag nu är här i min nya roll, säger Strand och fortsätter:

– Men att det känns naturligt och bra tror jag är för att jag är så klar med min tid som löpare. Hade jag lagt av för en tuff skada så kanske jag någonstans känt att jag ville vara i deras skor. Men det känner jag inte överhuvudtaget. Jag står med båda fötterna på jorden i ledarrollen.

Lina tänker tillbaka på att hon var en löpare som alltid var inlyssnande för både lagkompisar och konkurrenter.

– Det var både för att snappa upp det bästa för mig för egen del, men också för att vara lyhörd och dela med sig i gruppen, säger hon.

Hur speciellt är det ändå att var de gamla lagkompisarnas coach? Och hur upplever du att dom tycker att det är?
– En bra fråga. Det är ju bara några veckor sedan jag gjorde min första tävlingsaktivitet vid världscupen i Idre. Jag har egentligen inte hunnit reflektera så mycket i stort. Visst man reflekterar hela tiden för att hitta saker att förbättra och tänker ”det där är jag nöjd med vill göra igen”. Men jag har inte haft möjlighet än att sitta med löparna för att få den feedbacken.

– Men jag vet att om jag eller någon annan ledare skulle göra eller föreslå något som det tycker är helt fel, så skulle löparna säga det. De skulle se till att få det som de vill när de investerat så mycket fram till nu. Den tryggheten, att känna att vi har så högt i tak är viktigt. Vi ska vara lyhörda men löparna har ansvaret att tala om hur de vill ha det.

När VM börjar med medeldistanskval i morgon så står Lina vid förstarten. En position hon kommer ha under alla VM-loppen. Hon blir alltså den sista kontakten för löparna innan start.

– Det blir nytt för mig. Men det handlar om att om något behövs så finns man där. Annars är man lite i periferin.

Hur var du själv strax innan start på mästerskap?
– Jag vet att Kalle Dalin (nuvarande landslagstränarkollegan) var mycket vid förstarten när jag var löpare de sista åren. Han sa ibland: ”Lina, du ser ut som du skulle kunna döda nån”. Det skulle jag aldrig kunna göra förstås… men jag hade den blicken och fokuset. Jag hade själv mycket fasta rutiner innan start. Hur jag ville göra i uppvärmning och annat. De flesta har en tydlig rutin.

– Nu är jag ödmjuk för att det är ett VM och att det kan hända saker även om man som löpare varit kolugn i bilen fram till tävlingen.

Förstarten på VM är sex minuter före starttid där Lina kommer befinna sig.

– Löparen kanske vill upprepa sin ”raceplan”. Där finns jag för att lyssna eller om löparen behöver något annat.

Hur kommer löparna fram till sin raceplan?
– Det kan se lite olika ut hur man jobbat fram den. Det är en process som är längre än sista dygnet. Man kanske har en tränare hemma som man jobbat fram den med. Många har ju varit med länge. Kanske kan man ”highlighta” någon information som kommit sent.

– Raceplan är annars ett verktyg att använda när nervositet och stresskänslor kommer på. Då kanske man som löpare behöva säga saker högt. Det blir tydligare än att man ska tvinga fram en tanke. Jag som coach kanske kan ställa en fråga. Allt syftar till vad löparen ska göra när hen får kartan i handen. Det är det centrala. Några kanske triggas av fem ruscher, någon kanske har en lapp i definitionshållaren.

Bildtext toppbild: Lina Strand dagen innan VM i Finland börjar med medeldistanskval. Bild: Tero Marjamäki.

Text: Johan Trygg.